En Annorlunda Värld

Haft en mycket trevlig dag idag, ja (:

Jag åkte hem nångång innan elva. Ser bara en ledig plats åt rätt håll på tåget. Av en slump hamnar jag bredvid en kille vet inte rikitgt vilken ålder det var på han, svårt att avgöra. Men det jag kunde se var att den här killen var speciell. Vad jag menar då var att han hade någon form av utvecklingsstörning. Seriöst gott folk. Jag är inget proffs på det området, men jag har en god insikt iallafall.

Det som var fascinerande med honom var iallafall att han skrev. Han skrev en berättelse. Ful som jag var läst jag liksom över axeln på han, så som folk brukar göra när någon läser Metro eller City. Men jag läste hans berättelse istället.

Jag slogs av hur begåvad denna kille var, hur bra han skrev och hur välgjort det var. Det var en vad ska man kalla det, fantasy berättelse med påhittade namn på stället och människor. Och hur han hade byggt upp en hel värld, inte så olik den vi lever i men ändå stor skillnad. Världen var uppdelad i den ljusa och den mörka världen, men olika namn. Men även så vackra. Som ett papper med text. Det är uppdelat i svart och vitt.
Tänk hur underbart det måste ha varit för den här killen att skriva om något som inte fins, men som han ser så klart. Världen är nog egentligen så enkel men vi gör den så komplicerad.
Jag hade gärna läst hela historien han hade skrivit. Den såg ut att vara klar, för han gick igenom den och rättade.
Namnet på hans verk var, En annorlunda Värld.
Vackert.

Jag fick se klart på slutet av Den Gröna Milen. Det var inte enbart jag som vart sur över att Tv 3 fuckade sig, så dom visade slutet av filmen, som jag anser vara en av dom bättre filmer jag någonsin sett. Man blir klokare av den. Huvudkaraktären i filmen var speciell och han såg världen på ett sett ingen annan ser den på. Han såg allt i ont och gott och fick leva med att känna allt hat och svek folk känner. USCH...

Paul Edgecomb: 
On the day of my judgment, when I stand before God, and He asks me why did I kill one of his true miracles, what am I gonna say? That is was my job? My job?
John Coffey:
You tell God the Father it was a kindness you done. I know you hurtin' and worryin', I can feel it on you, but you oughta quit on it now. Because I want it over and done. I do. I'm tired, boss. Tired of bein' on the road, lonely as a sparrow in the rain. Tired of not ever having me a buddy to be with, or tell me where we's coming from or going to, or why. Mostly I'm tired of people being ugly to each other. I'm tired of all the pain I feel and hear in the world everyday. There's too much of it. It's like pieces of glass in my head all the time. Can you understand?
Paul Edgecomb:
Yes, John. I think I can.

Om det är någon film man måste se innan man dör så är det verkligen Den Gröna Milen. 
Ännu en gång är Tom Hanks med i en stor film som är kult och
ännu en gång gör han en kanoninsats, han är briljant.
Men Michael Clarke Duncan var verkligen otrolig.


/ X

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback